Det var ju ett par stycken som frågade hur det var med Lovis nu, eftersom jag aldrig skriver, var på jag svarar och informerar om henne. Jag glömde dock bort en liten detalj som hänt MIG. Jag har ju faktiskt tagit KÖRKORT. Den glädjen jag kände när han jag körde upp med sa "Jag har ingenting att anmärka på, du ska självklart vara i  trafiken, grattis till körkortet" var typ.. Obeskrivlig. Just i den stunden kände jag sååå jävla mycket. Det kan typ jämföras med förlossningen. Alltså, PÅ riktigt. Jag har kämpat och trugat med detta jääävla körkort, åkt bussar hit och dit (bor ju 1,5 mil från släkt och civilisation nu när vi köpt hus i en liten by) fått styra och planera med körlektioner eftersom det inte bara är att åka iväg och köra när man har Lovis. Jag hade teoriprovet den 18 oktober och klarade det på första försöket, 23 oktober klockan 09:00 var det dags för uppkörning och jag var så nervös att jag skakade. Värsta nervositeten jag hittills varit med om i livet tror jag.

Men jag klarade det. På första försöket även där. Och jävlar i min låda vad skönt det är att ha körkort. Det är liksom, EN SÅN FRIHET. Största klyschan, men den är faktiskt sann. Ni anar inte hur skönt det är att kunna ta sitt barn och åka iväg någonstans när vi känner att vi vill göra något. Det är helt aaaaamazing!! :) 

 

 

 

Jag ligger här och lyssnar på låten "Vi är en" från Lejonkungen och tårarna rinner. (helt idiotiskt att jag väljer att lyssna på den låten just nu) Idag var den svåraste, tuffaste, jobbigaste och mest hjärtskärande lämningen på dagis hittills. Lowa blev ledsen redan när hon klev in i lekrummet och insåg att mamma skulle gå. Hon klamrade sig fast vid min hals och ville inte släppa. Vi satte oss i soffan, läste en bok och myste lite. När Fröken sen säger "Nu ska vi säga hejdå till mamma" så börjar hennes fantastiska lilla underläpp att darra som aldrig förr och de största tårar jag sett rann ner för hennes kinder. Fröken tog en motvillig Lowa i sin famn, en Lowa som spände sig som en ostbåge och tittade på mig samtidigt som hon såg ut att tänka "Snälla mamma, lämna mig inte, vart ska du?" Hennes blick, som man knappt såg bakom alla tårar, borrade igenom mitt hjärta och det kändes som om jag skulle gå sönder. Väl utanför dagis ringde jag min syster och grät. Hon har ju en pojk på 2 år så hon vet precis hur det är. Det är så jäkla jobbigt. Har man inte barn själv kan man omöjligt förstå. Lika kul som det är att hämta sitt glada och lekfulla barn på dagis på eftermiddagarna, lika jobbigt är det att lämna dom när det blir såhär.

 

När jag kom hem kände jag mig som världens svikare. Världens mest elaka mamma. Jag vet att så många går igenom det här och att det är en fullt normal reaktion men det känns värdelöst. Jag fick lov att ringa till dagis för en liten stund sedan och fråga om det hade gått över, jag kunde verkligen inte slappna av. Hon satt fortfarande i knät på den fröken som tog henne när jag gick, men nu var hon glad och lugn. Jag är lite lugnare nu, men jag genomgår fortfarande en rejäl brottningsmatch med mitt samvete.. Älskade lilla Lowa ♥

 

  

Under ett år och snart tre månader är det jag och din pappa som har fått äran att hålla din hand. Vi har tröstat, kramat, skojat och busat. Vi har blåst på dina knän när du ramlat, vi har smekt din kind vid förmiddagsvilan, vi har killat din mage när vi bytt blöja och vi har kittlat din hals med massa pussar. Vi har fått se dig växa, gråta, vara arg och vara lycklig. Vi har varit med när du för första gången skrattade, när du för första gången satt alldeles själv, när du för första gången kröp och när du för första gången klarade av att ta ett par steg. Vid alla dessa tillfällen har dina ögon strålat och mitt mammahjärta har fyllts med en otrolig stolthet. Varje gång du gjort dig illa och förtvivlat krupit upp i min eller din pappas famn så har vi gjort allt för att omvandla tårar till skratt. 

 

Du är en stor tjej nu och ska börja på dagis. Även om vi fortfarande kommer att få dela alla dessa fantastiska stunder med dig så ska du dela många timmar varje vecka med andra vuxna, och barn. Det är dina fröknar på dagis som ska stötta dig, hjälpa dig och trösta dig. Mamma och pappa ska lämna dig hos människor som för oss än så länge är relativt okända. Vi ska lita på att du har det bra där, vi ska våga släppa taget om din hand, en hand som vi så länge haft ett stadigt grepp om. 

 

Jag vet att du kommer att ha det bra. Jag vet att du kommer älska att få springa efter barnen på dagis precis som du springer efter dina kusiner. Jag vet att du kommer bli bra omhändertagen och jag vet att du kommer lära dig så mycket, det är dock väldigt svårt att flera timmar om dagen skiljas från dig, när du så länge varit här hos mig. Det är en jobbig tanke att tänka på.. Det här med att du kommer att lära dig saker som förmodligen någon annan än din mamma och pappa kommer att få se för första gången. Det är en svår tanke att ta in, att du kommer stå vid ett fönster, eventuellt i frökens famn eller med fröken bredvid, och vinka hejdå till mamma och/eller pappa för att sedan springa iväg och leka.

 

Du är lycka i dess renaste form och jag kommer lämna dagiset med den största klumpen i magen när jag ser dig vinka i fönstret. Jag kommer att få kämpa för att hålla tårarna tillbaka och jag kommer att få kämpa ännu mer för att inte gå tillbaka och hämta dig. Det är förmodligen jag som kommer gråta mer än du. Fast det får jag försöka göra när du inte ser, för när du och jag är på dagis tillsammans under inskolningen ska jag vara glad och positiv. Mamma ska visa dig att dagis är en trygg plats att vara på och att du kan känna dig trygg där tills vi kommer tillbaka och hämtar dig igen. För så är det, du kan vara trygg där, men det kommer ta en tid innan jag kan vara helt trygg med att du inte är hos mig dygnets alla timmar, precis som det alltid har varit.

 

 

 

 

Det här smset nedanför skickade jag till Johan imorse. Jag är såå jäkla trött. Jag hade önskat att jag kunde jobba borta ibland, så jag fick sova en hel natt utan att bli störd 7 ggr. Den här veckan och förra veckan har Lovis vaknat så sjukt mycket på nätterna. Jag är helt slut, utan att överdriva. Hon har under sitt hittills 1 år och 2 veckor långa liv inte sovit en hel natt en enda gång. Sen slänger vi på till den här härliga soppan att jag inte kunde sova dom 2 sista månaderna av graviditeten.. Vad leder det till? 14 månader utan sömn, känns det som, haha!

Hur sover era små på nätterna? Jag håller på att bli tokig. Hinner knappt somna innan jag ska upp igen sen tar det ju mig en liten stund att kunna somna om.. Blir stressad när jag ska gå och lägga mig för jag vet att jag måste somna fort för att hinna sova..