Jag ligger här och lyssnar på låten "Vi är en" från Lejonkungen och tårarna rinner. (helt idiotiskt att jag väljer att lyssna på den låten just nu) Idag var den svåraste, tuffaste, jobbigaste och mest hjärtskärande lämningen på dagis hittills. Lowa blev ledsen redan när hon klev in i lekrummet och insåg att mamma skulle gå. Hon klamrade sig fast vid min hals och ville inte släppa. Vi satte oss i soffan, läste en bok och myste lite. När Fröken sen säger "Nu ska vi säga hejdå till mamma" så börjar hennes fantastiska lilla underläpp att darra som aldrig förr och de största tårar jag sett rann ner för hennes kinder. Fröken tog en motvillig Lowa i sin famn, en Lowa som spände sig som en ostbåge och tittade på mig samtidigt som hon såg ut att tänka "Snälla mamma, lämna mig inte, vart ska du?" Hennes blick, som man knappt såg bakom alla tårar, borrade igenom mitt hjärta och det kändes som om jag skulle gå sönder. Väl utanför dagis ringde jag min syster och grät. Hon har ju en pojk på 2 år så hon vet precis hur det är. Det är så jäkla jobbigt. Har man inte barn själv kan man omöjligt förstå. Lika kul som det är att hämta sitt glada och lekfulla barn på dagis på eftermiddagarna, lika jobbigt är det att lämna dom när det blir såhär.

 

När jag kom hem kände jag mig som världens svikare. Världens mest elaka mamma. Jag vet att så många går igenom det här och att det är en fullt normal reaktion men det känns värdelöst. Jag fick lov att ringa till dagis för en liten stund sedan och fråga om det hade gått över, jag kunde verkligen inte slappna av. Hon satt fortfarande i knät på den fröken som tog henne när jag gick, men nu var hon glad och lugn. Jag är lite lugnare nu, men jag genomgår fortfarande en rejäl brottningsmatch med mitt samvete.. Älskade lilla Lowa ♥