Vad gulliga ni är, ni som är kvar. Några som ville ha "livstecken" ifrån mig, men har känts så dumt att skriva när ingen läser, vad jag trott, men tydligen läser någon. Ni som läser får gärna slänga in en kommentar på det här inlägget, så jag vet att ni finns, så kanske jag kan skriva några fler inlägg framöver. Har helt fastnat i Instagramträsket och läser knappt bloggar själv nu för tiden.

Så, hur går det för Lowa? Hon är en riktigt envis liten krabat som babblar på som aldrig förr. Det sprutar ur ord i munnen på den ungen. Ord som hon kan hittills är: Mamma, pappa, nej, hej, hejdå, god natt, mat, musik, katt, misse, Lowa, Texas, Therese, Mormor, Morfar, Arvid, Sara, ketchup, hiss, buss, bil, lastbil, bröst (hahaha, dont ask) macka, banan, äpple, youghurt, Sofia, morot, vatten, kaka, glass, tårta, dagis (namn på barn på dagis), ja, lekpark, ost, gurka, smör.. Ja, det var väl det. Hon kan säkert fler men jag minns inte allt, och vissa ord uttalar hon ju såklart på sitt lilla vis.

Det går bra på dagis, men nu har hon varit hemma en vecka och 2 dagar. Förra veckan fick hon 40,2 graders feber och feberkramp, så vi åkte in på akuten. När febern började försvinna kom öroninflammationen och då fick hon börja med antibiotika. Det enda positiva vi fick ut av sjukdomstiden är att hon slutat äta välling på nätterna, och det är ju skönt. Hon vaknar ju fortfarande på natten men nu räcker det med att stoppa i nappen. 

 

Vi har varit och fotograferat henne igen tillsammans med hennes kusiner (Arvid, min systerson och Texas, Kevin och Denver som är Johans systersöner). Här är några bilder. Dom är sååå söta allihop ♥ Lowa kan typ vakna mitt i natten, sätta sig upp och säga "Texas". När hon sitter i köket sitter hon och säger Ajid (Arvid) för han är  med på ett kort där i vår almenacka. Så gulliga dom där allihop, kusinerna :)

 

Under ett år och snart tre månader är det jag och din pappa som har fått äran att hålla din hand. Vi har tröstat, kramat, skojat och busat. Vi har blåst på dina knän när du ramlat, vi har smekt din kind vid förmiddagsvilan, vi har killat din mage när vi bytt blöja och vi har kittlat din hals med massa pussar. Vi har fått se dig växa, gråta, vara arg och vara lycklig. Vi har varit med när du för första gången skrattade, när du för första gången satt alldeles själv, när du för första gången kröp och när du för första gången klarade av att ta ett par steg. Vid alla dessa tillfällen har dina ögon strålat och mitt mammahjärta har fyllts med en otrolig stolthet. Varje gång du gjort dig illa och förtvivlat krupit upp i min eller din pappas famn så har vi gjort allt för att omvandla tårar till skratt. 

 

Du är en stor tjej nu och ska börja på dagis. Även om vi fortfarande kommer att få dela alla dessa fantastiska stunder med dig så ska du dela många timmar varje vecka med andra vuxna, och barn. Det är dina fröknar på dagis som ska stötta dig, hjälpa dig och trösta dig. Mamma och pappa ska lämna dig hos människor som för oss än så länge är relativt okända. Vi ska lita på att du har det bra där, vi ska våga släppa taget om din hand, en hand som vi så länge haft ett stadigt grepp om. 

 

Jag vet att du kommer att ha det bra. Jag vet att du kommer älska att få springa efter barnen på dagis precis som du springer efter dina kusiner. Jag vet att du kommer bli bra omhändertagen och jag vet att du kommer lära dig så mycket, det är dock väldigt svårt att flera timmar om dagen skiljas från dig, när du så länge varit här hos mig. Det är en jobbig tanke att tänka på.. Det här med att du kommer att lära dig saker som förmodligen någon annan än din mamma och pappa kommer att få se för första gången. Det är en svår tanke att ta in, att du kommer stå vid ett fönster, eventuellt i frökens famn eller med fröken bredvid, och vinka hejdå till mamma och/eller pappa för att sedan springa iväg och leka.

 

Du är lycka i dess renaste form och jag kommer lämna dagiset med den största klumpen i magen när jag ser dig vinka i fönstret. Jag kommer att få kämpa för att hålla tårarna tillbaka och jag kommer att få kämpa ännu mer för att inte gå tillbaka och hämta dig. Det är förmodligen jag som kommer gråta mer än du. Fast det får jag försöka göra när du inte ser, för när du och jag är på dagis tillsammans under inskolningen ska jag vara glad och positiv. Mamma ska visa dig att dagis är en trygg plats att vara på och att du kan känna dig trygg där tills vi kommer tillbaka och hämtar dig igen. För så är det, du kan vara trygg där, men det kommer ta en tid innan jag kan vara helt trygg med att du inte är hos mig dygnets alla timmar, precis som det alltid har varit.

 

 

 

 

 Åh vet ni vad?! Lovis har lärt sig att gå idag! Jag har film på det men vette tusan hur jag ska lägga in det här nu när det inte fungerar att ladda upp film på videofy längre? Iallafall inte via datorn! Det är helt sjukt alltså, från att igår inte ens vilja stå själv till att idag knata iväg 20 steg, och dessutom resa sig upp själv ♥

 

 

 

Vet ni vad som hände igår? Jo, Lovis tog sina första små söta stapplande steg. Tre stycken blev det, små små steg, innan hon märkte att ingen höll i henne. Sen gick hon ett par stycken igen när vi lockade henne med någonting. Inga supersteg direkt och hon satte sig ganska snabbt när hon insåg att hon gick själv, men det går ju framåt iallafall. Fina pappan/sambon missade det hela men om bara nån timme kommer han hem och då hoppas jag att hon kan visa sin pappa vad hon lärt sig!! ♥

Den här veckan har varit RIKTIGT jobbig, men ändå mysig. Jag har varit ensam sen i måndagsmorse och är fortfarande ensam. Stort cred till alla ensamstående alltså, förstår inte hur ni klarar det. Iallafall inte om ni som oss inte fått någon vidare rutin på det här med sovning/ätning nattetid. Lovis äter ju en eller två gånger och vaknar ett par gånger, så sömnen blir ju inte vad den borde vara för någon av oss, Lovis behöver ju sova hela nätter precis som jag.